Fler borde donera sina organ!

Samtidigt som de medicinska framstegen skapat allt fler transplantationsbehövande människor ökar inte antalet möjliga donatorer. På sin höjd 300 per år blir i Sverige aktuella som organdonatorer. Allt fler hjärt- och lungsjuka patienter dör som står på transplantationsväntelistan. Särkilt hög är dödligheten hos barn som väntar, nästan 40% hinner aldrig bli transplanterade på grund av organbristen. Organbristen i Sverige medför ett enormt lidande för alla inblandade som inte vet om de skall hinna få ett organ i tid, eller om de ska tvingas dö trots att tekniken för att rädda dem finns.

Det svenska folket är överlag mycket positivt inställt till organdonation men ändå misslyckas de flesta med att göra sitt ställningstagande känt för sina anhöriga. Genom att inte uttryckligen säga till sina närmaste att man vill donera sina organ i händelse av en olycka ställer man dem i en obehaglig situation. En människa som inte gör sin vilja hörd kan inte heller räkna med att hennes vilja blir respekterad. Att donera sina organ är ett stort beslut, men att donera t.ex. sitt barns organ när man inte är säker på hur barnet skulle ställt sig till beslutet är svårt.

De allra flesta skulle utan tvekan ta emot ett nytt organ, både för sina barn och för egen räkning. Om man en gång tänker den tanken finns det ingen ursäkt för att inte direkt ta ställning och vara beredd att offra sina egna organ till förmån för andra. Det finns många som slår ifrån sig sådana tankar helt och hållet eftersom det inte är tillfredställande att tänka på olycka och lidande. Men faktum är att vem som helst kan hamna i en situation där en organtransplantation är enda vägen till ett fortsatt liv.

Det finns många som menar att samhället borde satsa mer på forskning med djurdonatorer. På så vis kan man komma ifrån obehaget med att ta ställning. Organbristen skulle minska markant eftersom djur går att föda upp och avliva utan allt för stora moraliska betänkligheter, de flesta är överens om att en människas liv är mer värt än ett djurs. Specialiserade grisfarmar med genmanipulerade djur skulle kunna mildra organbristen.  Många anser dock att man ska vara försiktig med att föra organ över artgränserna. Visst skulle det vara en lösning, nästan för bra för att vara sann, om det inte förde stora risker med sig. Virus tidigare okända för människan kan komma att slå rot och ge upphov till nya sjukdomar. Exempel på virussjukdomar som HIV och Ebola är mer än tillräckliga för att ta problemet på allvar. En förklaring till de svårigheter man haft att kontrollera dessa båda virus är just att de är nya och okända för människan.

Om min lilla pojke skulle råka ut för någonting och hans liv inte gick att rädda, skulle då inte livets gåva till ett annat barn vara det finaste han kunde lämna efter sig? Många är rädda att respekten för den döda förloras om läkarna börjar plocka ut godbitarna ur kroppen. Kanske lämnar de hål och öppna sår efter sig? Sådana tankar är helt förståeliga eftersom man som död är helt utelämnad till läkarnas ”nåd”. Sanningen är att både läkare och präster rekommenderar ett sista farväl av den avlidne efter ingreppet, detta för att undvika oro hos de anhöriga. Då kan de själva se att operationen utförts med värdighet. Faktum är att en organdonation följer samma noggranna rutiner som en vanlig operation, såren sys igen och täcks med förband, är det hornhinnorna som tagits ersätts ögonen med proteser.

Även i ett samhällsekonomiskt perspektiv är organdonation en lönande affär. Tänk vad alla sjukskrivningar, läkarbesök och letande efter organ i utlandet kostar det svenska samhället. En njursjuk behöver ett par dialysbehandlingar i veckan. Dialys är dessutom en kostsam behandling. Beräkningar finns som säger att samhället skulle spara mellan 2- 3 miljoner kronor per lyckad njurtransplantation.

Att dra in samhällsekonomiska vinster i resonemanget kan tyckas vara känslokallt, speciellt sedan det blivit känt att vissa diktaturer, däribland Kina, utnyttjar vinstmöjligheterna på den illegala organmarknaden. Det är inte längre någon hemlighet att allt fler unga brottslingar i Kina döms till döden, allt för att tillfredställa en ökad efterfrågan på organ. Inte sällan hamnar dessa organ hos de inflytelserika personerna i toppskiktet och deras kontakter. Men i Sverige är situationen helt annorlunda och en donation bevakas strängt av socialstyrelsen. Det är t.ex. inte tillåtet att samma läkare som tog beslutet om donation också tar beslutet om vem som skall få det nya organet. På så vis har man minskat riskerna för intressekonflikter och nepotism.

Även om de ekonomiska vinsterna skulle bli stora, kan de inte mäta sig med andra vinster samhället kunde göra. Vad ger vi för signaler till våra barn när vi i ett modernt samhälle låter barn dö i onödan? I princip är det medvetna val om att hellre låta organ ruttna bort i stället för att ge en människa nytt liv. Det är viktigt för samhället att folk ingriper till hjälp för andra. Visst kan det vara förenat med obehag, ingen har någonsin sagt något annat. Det är mycket obehagligt att lägga sig i vid t.ex. en väskryckning i tunnelbanan, men lik förbannat är det vår medborgerliga, medmänskliga skyldighet. Att vara en mogen människa betyder att man bör kunna ta jobbiga beslut.

Det är viktigt att faktiskt lyfta fram de grundläggande rättigheter och skyldigheter vi människor har. Man föds inte ”bara” in i en gemenskap utan man skapar den genom ömsesidig förståelse och omtanke. Hela klimatet i samhället skulle bli mycket bättre om folk i allmänhet tog sitt personliga ansvar.

För ett antal år sedan introducerades en ny lag där det fastslogs att varje människa ska ta ställning i organfrågan. Har man inte gjort sin röst hörd och blir lämplig som donator tolkas avsaknaden av ställningstagande som ett ja. Små grön/röda donationskort delades ut på t.ex. apoteken där man kunde kryssa för antingen JA eller NEJ. Storleken på korten gör dem lämpliga att ha i plånboken, och där gör de störst nytta eftersom sjukvårdspersonal då upptäcker dem snabbt och kan ta del av de förolyckades önskemål.

På sätt och vis håller alla vi friska människor de organbehövandes liv i våra händer….beslutet borde inte vara svårt!