MANLIG OMSKÄRELSE – EN RELIGIÖS RIT ELLER ETT ÖVERGREPP?

De flesta människor i Sverige är nog överens om att vårt lands lagar strävar dels mot tolerans gentemot oliktänkande, men även mot den enskilda individens ökade rätt till de av FN fastslagna mänskliga rättigheterna (MR). Det ska under det tjugoförsta århundradet vara en självklarhet för var och en att alla människor oavsett ras och eller kön ska äga samma rätt till ett meningsfullt och respekterat liv.

Jag anser tyvärr att ovanstående målsättningar i många fall innehåller så kallade moment 22. Särskilt framträdande blir problemen när religion och kultur sätts i fokus. Samtidigt som alla människor har rätt till fri religionsutövning har varje människa även rätt till ett värdigt liv. Vid olika tillfällen har Sveriges domstolar tvingats pröva barns rätt till ”liv, frihet och personlig säkerhet” enligt artikel tre i FN:s konvention om MR, då de utsatts för rituell religiös omskärelse. Helt krasst kan man notera att jurister i dessa rättegångar ställt barnets ovannämnda rätt mot föräldrarnas religionsfrihet och religionsutövning.

I ett mycket uppmärksammat fall från 97 gav Sveriges Högsta Domstol (HD) sin syn på religiös omskärelse av små pojkar. Man gav tings- och hovrätter i landet en fingervisning om vilka lagtolkningar som skall gälla, det vill säga, domen blev prejudicerande. HD slog fast att den muslimske man som på en flyktingförläggning omskurit sex pojkar utan bedövning samt orsakat svåra infektioner hos dem, inte borde hållas ansvarig för misshandel. Man omkullkastade således tings- och hovrättens domskäl och domslut, som inneburit ansvar för misshandel gentemot pojkarna. Bland annat Rädda Barnen rasade mot domslutet och ville att regeringen omedelbart skulle tillsätta en utredning. I tidskriften ”Migration” 5/97, kan man läsa om domen under rubriken ”OMSKÄRELSE TILLÅTEN”

Högsta domstolen befäster i domen föräldrarätten och erkänner den som högre än barnets egen rätt till sitt liv. Men det är inte vilken föräldrarätt som helst man värnar utan endast den där föräldrarna är religiösa och därför kan tänkas utsätta sitt barn för smärta ”med ett gott syfte”. Personligen ser jag två mycket stora problem i detta resonemang. Det första är att man verkar utgå ifrån att föräldrar alltid vet eller vill sitt barns bästa. Den utbredda barnmisshandeln i Sverige är ett enkelt exempel på att så icke är fallet. Föräldrar agar barn, i vissa fall i tron att de gör vad som är rätt. Barnens hjälptelefon hos BRIS (Barnens rätt i samhället) tog under år 2000 första hälft emot 75 157 stycken samtal varav sju procent rörde fysisk misshandel där förövaren var den egna pappan i de flesta fall[1]. I Sverige har vi lagstiftat mot barnaga, den tolereras inte i någon form eller grad. Det andra problemet är, enligt min mening, att man starkt underminerar barnets egen bestämmanderätt när det gäller den egna kroppen. Man kan leka med tanken att ett barn föds av föräldrar som är ”andligt vilsna” och som ett resultat av sin vilsenhet pendlar mellan olika religionsutövningar. Ska då dessa barn bli kroppsliga försökskaniner och fysiska bevis på föräldrarnas fromhet?

Intressant är HD:s kommentar, ”smärtan vid manlig omskärelse är inte utredd”, som rimmar mycket illa med domslutet där man påpekar att ”allt för stor smärta” inte är tillåten. Man kan undra var HD inhämtar kunskap om barn och deras förmåga att känna rädsla och smärta. I närmare ett århundrade har det varit vetenskapligt fastslaget och allmänt vedertaget att barn känner smärta och upplever den minst lika negativt som en vuxen människa. Nya forskningsrön gör till och med gällande att människan är känsligare för smärta ju yngre hon är, som allra känsligast är hon som foster. Förr i tiden utfördes regelrätta operationer på spädbarn utan smärtlindring eftersom man trodde att de saknade förmågan att känna smärta. Barnläkare, Socialstyrelsen samt Statens medicinsketiska råd anser att omskärelse av pojkar oavsett ålder alltid kräver smärtlindring. De kullkastar teorier om att barn inte skulle kunna känna smärta och hävdar att en sådan uppfattning inte speglar nutida forskning i ämnet[2].  I dagens Sverige är operatoriska ingrepp på barn utan smärtlindring otänkbart inom sjukvården, ändå tillåter Sveriges lagar omskärelse utan smärtlindring, utförd av person utan adekvat utbildning, på små barn.

Jag tror att ett barn som utsätts för smärta med sina föräldrars goda minne i samband med en omskärelse löper stor risk att ta psykisk skada. Ett skadat och skrämt barn är ett barn utan tillit och trygghet. Ett barn som utelämnas åt smärta av sina egna föräldrar borde givetvis förr eller senare ifrågasätta vuxnas välvilja i allmänhet och sina föräldrars i synnerhet. Rädda Barnen styrker, i sina protester mot omskärelse utan smärtlindring, att barn har en stor förmåga att minnas smärta[3]. Mot bakgrund av barnets självklara rättighet att skyddas av sina egna föräldrar anser jag att en obedövad omskärelse, men även alla omskärelser i och för sig, är ett stort övergrepp mot barnet och att föräldrarna gemensamt borde hållas ansvariga för grov misshandel. I regeringens utredning om manlig omskärelse Ds 2000: 5 hävdar en judisk ledare att ett tvång gällande smärtlindring skulle förstöra den ceremoniella fest som enligt traditionen ska avsluta en omskärelse. Med andra ord väljer man bort barnets säkerhet mot festligheter.

När det gäller smärta är det underligt hur man från HD:s håll ignorerar det faktum att en del barn som faller offer för omskärelse får allvarliga infektioner som en ren följd av ingreppet. Ingen kan väl på fullt allvar även här påstå att det inte finns någon smärta involverad? ALLA är idag medvetna om den infektionsrisk som föreligger då man utför kirurgiska ingrepp utan att redskap och miljö är sterila. Att åsidosätta dessa risker och tillåta smutsiga operationer på barn är inte värdigt vare sig det svenska samhället eller något annat samhälle i världen.

Manlig omskärelse tillämpas främst i den judiska och den muslimska religionen men även bland afrikaner genom tradition[4]. Sanningen är att vi i dagens Sverige gör skillnad på svenska och utländska barn[5]. Det är de facto så att de flesta omskärelser utförs i familjer med utländsk bakgrund. Vad som skulle resultera i ett långt fängelsestraff för en svensk förälder är tillåtet ifall man tillhör en viss religion eller har en viss kulturell tradition. Det är alltså avhängigt vilka föräldrar ett barn har ifall de ska få åtnjuta privilegiet att skyddas av de svenska lagarna. Enligt min uppfattning bedriver på detta vis den svenska staten en grym form av rasism gentemot barn med utländsk härkomst. Artikel ett och sju i FN:s konvention om MR framstår som ett hån mot de små som är utelämnade till tusenåriga traditioner och i vissa fall antik läkarvetenskap ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter” (Artikel 1, MR). ”Alla äro lika inför lagen och äro utan åtskillnad berättigade till lika skydd från lagens sida” (Artikel 7, MR).

Vi har i detta land en skyldighet, liksom alla andra FN-stater som undertecknat MR, att bevaka barns intressen som våra svagaste medborgare. Vi ska skydda alla barn inom våra gränser och även arbeta för att barn i världen utanför ska få en rättvis tillvaro. Som det ser ut idag tvingas flyktingbarn som kommer till vårt land att fortsätta leva i förtryck och utan rättigheter. Att man själv som förälder kanske blivit utsatt för övergrepp rättfärdigar aldrig att traditionsenligt föra dem vidare generation efter generation. Många som utsatts för övergrepp mår själva psykiskt dåligt och borde av samhället erbjudas hjälp och stöd att bryta ett destruktivt mönster istället för att erbjudas juridiska möjligheter att föra det vidare till unga och oförstörda barn. I Sverige borde vi hjälpa till att sätta stopp för detta.

Det ligger dock mycket i resonemanget att det är svårt och i vissa fall farligt att lagstifta mot religiösa beteenden. Åtgärder från samhällets sida kan lätt få motsatt effekt då företeelsen kanske går under jord. Omskurna pojkar som med nuvarande lagstiftning hamnat på sjukhus med infektioner kan på grund av föräldrars rädsla för höga straff tvingas leva gömda och utan vård. Detta resonemang kan föras om den mesta brottslighet, men den mest intressanta i sammanhanget måste vara kvinnlig omskärelse, som för något år sedan bytte namn i lagstiftningen till ”kvinnlig könsstympning”.

Från samhällets sida har man funnit kvinnlig könsstympning oacceptabel och den har länge varit belagd med fängelsestraff. Lagen har utvecklats mycket de senaste åren för att komma tillrätta med de problem som uppstått i och med totalförbudet. Eftersom det kan vara svårt att bevisa vem som utfört ingreppet på flickan har man belagt stämpling och anstiftan till brott med straff. Detta har inneburit att föräldrar inte kan smita undan sitt ansvar som vårdnadshavare utan alltid är skyldiga för vad de tillåter att deras barn utsätts för. Efter denna lagändring flyttade problemet på sig och barn smugglades ut ur landet för att stympas utomlands, där lagarna tillåter. Sverige kontrade med att skärpa lagarna. Det blev, mot gällande praxis, möjligt att döma någon för stympning, stämpling eller anstiftan i Sverige trots att brottet begåtts i ett land där företeelsen är tillåten. Inga föräldrar till könsstympade flickor går således säkra i Sverige. Socialstyrelsen har under många år finslipat sina förordningar när det gäller människor som i sina yrken kommer i kontakt med barn. De är numera ålagda med direkt anmälningsskyldighet ifall könsstympning eller planering av könsstympning kommer till deras kännedom. Socialtjänsten har då i uppdrag att vid misstanke omhänderta barnet med hjälp av LVU (Lagen om vård av unga)[6].

Kort sagt, Sverige har inte backat för hoten om att kvinnlig könsstympning ska gå under jord och att de utsatta barnen genom förbud skall bli än mer utsatta. Man har istället satt hårt mot hårt och genom ökad lagstiftning i kombination med upplysning nått resultat. I Stockholm har Barna- och mödravårdscentralernas utbildning och upplysning om de svenska lagarna gjort att främst de somaliska grupperna själva börjat välja bort könsstympning som ett sätt att kontrollera sina flickor.[7]

På samma sätt och med samma motivering borde Sverige förbjuda omskärelse av pojkar samt aktivt arbeta för att lagen efterlevs!