MH-moment

Mentalbeskrivning MH 

I Sverige har vi  valt att göra en sk Mental Hundbeskrivning MH eftersom det görs som en officiell bedömning och efter strikta regler. Förutsättningarna för att man skall kunna utvärdera resultaten är att de är insamlade på ett någorlunda standardiserat sätt. Detta för att alla hundar skall ha så lika provförhållanden som det är möjligt. Det är också viktigt att alla raser bedöms efter samma mall för att man som blivande hundägare lättare skall kunna använda sig av resultaten när man väljer lämplig ras. Den enskilde hundägaren kan se sin hund som den verkligen är och får därmed ökad förståelse för hunden. Man kan även få tips om lämplig träning för just den hunden etc. Uppfödaren har med MH ytterligare ett hjälpmedel i sin avel beträffande de mentala aspekterna och rasansvariga får en bättre överblick över det mentala tillståndet i rasen. Man har inte bestämt i förväg vad som är godkänt eller inte godkänt utan man försöker mäta hundens reaktioner i olika sammanhang. Man lägger med andra ord ingen tolkning i resultatet utan man beskriver endast hundens reaktioner på olika stimuli. Därefter är det upp till rasklubben att tolka resultatet i förhållandet till rasstandarden. Detta till skillnad från tidigare funktionsprov som framförallt används för att plocka fram hundar lämpliga till ett visst användningsområde. 

Publik är tillåten och vi rekommenderar intresserade att besöka MH både för ridgebacks och för andra raser. Det är endast den vägen man lär sig förstå både den egna rasens sätt att reagera och att särskilja rasernas olikheter.

Vi låter hundarna gå en bana en och en med sin förare och första momentet är.

• Kontakt Det momentet delas in i tre delar Hälsning, Samarbete och Hantering. Det man tittar på är hur villigt en hund hälsar på en främmande person. Hur den reagerar när testledaren tar föraren i hand. Hur den låter sig hanteras av en främmande person samt hur villigt den följer med en främmande person en kortare sträcka ifrån föraren.

Det vi hitintills har sett är att de flesta nuvarande mentalbeskrivna ridgebackarna i Sverige har varit neutrala och balanserade i sitt sätt. Dock finns en tendens till att fler ridgebacks drar sig undan hantering.

• Lek som också delas in i tre olika moment leklust, gripande och dragkamp. Syftet är att se just hur stor leklust hunden har vilket har till syfte att ta reda på förutsättningarna för ev. bruksarbete. Det vi hitintills kan konstatera är att ridgebacken inte har ett särskilt kraftigt gripande utan mera "nyper" föremålet, likaså i dragkampen så biter de flesta försiktigt, släpper och tar om. Leklusten finns hos de flesta men inte i alltför stor grad. Man kan nog lätt säga att föremålsintresset inte är särskilt stort hos ridgebacken i gemen.

• Jakt som delas in i två moment förföljande och gripande. Hunden släpps efter en konstgjord hare och där tittar man efter hur intressant det är att förfölja ett flyende föremål samt ta tag i det och hämta hem det till föraren. Även där kan vi se att de flesta ridgebacks springer en kort bit fram tills de märker att det är ett dött föremål och då nonchalerar bytet.

• Aktivitet. Där får hunden sitta eller stå still ett par minuter medan föraren gör just ingenting. Det man där vill se är om hunden har förmågan att koppla av eller om den bygger upp stress. De flesta ridgebacks klarar detta galant men en och annan börjar gräva frenetiskt eller piper. Märk att genomförs detta moment i regn och rusk skall det mycket till för en Ridgeback att inte pipa.

• Avståndslek momentet delas in i fem delar, intresse, hot/aggressivitet, nyfikenhet, leklust och samarbete. En figur kommer fram ur skogen ca 40 m framför hund och förare, börjar leka med trasa eller boll samt springer iväg in i skogen igen. Då kopplar man loss hunden för att se vad den tar sig till. De flesta ridgebacks håller noga koll på figuranten, kan kanske springa fram en bit för att se vart han tog vägen men är inte särskilt intresserad av att ha närmare kontakt med honom. Några få tar fram hotet och böffar tyst på avstånd, ytterligare några få springer fram nära för att kontrollera vem det är men ytterst sällan är de någon som börjar leka vilket är ett önskvärt beteende hos brukshundar. (CSBs egen privata tolkning av rasstandarden är att just det som de flesta gör är rastypiskt då figuranten inte utgör något hot eftersom han inte närmar sig ekipaget utan befinner sig på tillräckligt långt avstånd samt därefter ger sig iväg. Dessutom är ju inte ridgebacken i gemen intresserad av engagemang i främmande personer.)

• Överraskning delas också in i fem delar, rädsla, hot/aggressivitet, nyfikenhet, kvarstående rädsla och kvarstående intresse. Här använder man sig av en overall som far upp mellan ett par träd under tiden man går en promenad. De flesta ridgebacks tar ett stort språng åt sidan, går upp på två ben, skäller men behåller kontrollen. Därefter tar de en lov runt föraren i en båge så att de kan komma upp invid overallen på andra sidan. De sträcker sina halsar men behåller ett lagom avstånd för att kunna ta till snabb reträtt. De går helt fram till overallen när föraren står eller sitter bredvid overallen och de flesta släpper därefter sin rädsla.

• Ljudkänslighet delas in i fyra moment: rädsla, nyfikenhet, kvarstående rädsla och kvarstående intresse. Här får man gå en promenad och plötsligt hörs ett skrammel alldeles i närheten. Även här reagerar de flesta ridgebacks med en häftig rörelse åt sidan men nyfikenheten tar överhanden för att ta reda på vad det var för något. Även i detta moment förlängs halsarna maximalt med bereddhet till reträtt. De flesta bryr sig därefter inte om platsen men en och annan har kvarstående reaktioner, vilket är mindre bra.

• Spöken momentet delas in i fem delar: hot/aggressivitet, kontroll, rädsla, nyfikenhet, kontakt Två spöken kommer från varsitt håll i skogen. De flesta ridgebacks bestämmer sig för att hålla koll på det ena ibland bägge spökena. En del står framför föraren, de flesta snett åt sidan och ytterligare några bakom föraren. Här kan man se det för ridgebacken typiska beteendet med att vilja samarbeta med sin förare. Om jag tar det ena spöket så tar du det andra. De flesta går fram till spöket när föraren talar med det men de närmar sig bakifrån spöket, nosar med lång hals och när de konstaterar att det är en människa så springer de snabbt till nästa spöke. Detta förutsätter dock att hunden inte är skygg för människor.

• Lek momentet återkommer här med leklust och gripande. Detta för att se om leklusten förändrats efter att hunden har gått banan. De flesta visar samma som i början av banan, en del lägre har aktivitetsnivå eller ingen vilket visar att de blivit lite sänkta under banans gång, några visar tom större leklust vilket visar att de haft stor nöje av denna bana.

• Skott är det avslutande momentet och det är med flit man lagt det här. Detta för att inte missa dem som endast är lätt berörda. Hunden gått igenom så mycket på denna bana att om den visar skottfasthet efter det kan man räkna den som skottfast, däremot händer det att hundar som i andra sammanhang klarar skott inte klarar det efter denna bana. Här kan vi konstatera att 11% av våra ridgebacks inte klarar skott. 

MH är det mest effektiva instrument som vi har idag men det är inte det mest ultimata testet. Av etiska och praktiska skäl går det nämligen inte att testa allt och därför är vissa testsituationer bortvalda. Fram till 21 oktober 2000 hade sammanlagt 11 537 hundar av 152 raser i Sverige MH beskrivits. Av dessa har man valt ut några raser med så många testade hundar att genetiska analyser av data kunnat ge rimligt tillförlitliga resultat eller där särskilda skäl funnits för att närmare granska resultaten. De raser man tittat närmare på var boxer 603 st, collie 386 st, rottweiler 1931 st, och schäfer 2870 st. Man har tittat på arvbarhet och påverkan, utvärdering och effekter. Det man helt klart kan säga är att framförallt rädsleregistret är arvbart. Man kan även se att egenskaperna är kopplade till varandra dvs om man ändrar en egenskap förändras även en annan. Detta är ämne för ytterligare en föreläsning som man kan hålla en annan gång. 

Det vi kan säga hitintills om vår ras, Rhodesian Ridgeback

är att den generellt sett har god nervkonstitution vilket vi skall vara mycket rädda om. En typisk Ridgeback är ganska ointresserad av okända personer. Däremot har de senare årens MH visat flera hundar med tillbakadragenhet och undvikande i acceptansen i momentet hantering. Ridgebacken skall vara nonchalant ointresserad av främmande men inte rädda för främlingar. Vi skall ju komma ihåg att ridgebacken ursprungligen är en arbetande jakt och vakthund och behöver för detta vissa egenskaper som gör den lämplig till detta ändamål. 

Den engagerar sig vanligen inte i kamplekar och har överhuvudtaget föga benägenhet att använda munnen. Som den vakthund den är, plockar ridgebacken fram hotbeteenden (skall, morrningar, ragg) när den upplever något hotfullt eller skrämmande. Däremot visar sig ridgebacken inte benägen att bitas eller gå till attack. 

Typexempel är ju overallen där många rottweilers direkt går till angrepp med bett vilket jag aldrig varit med om att en Ridgeback gjort. Man kan mera utläsa att ridgebacken gör sitt yttersta för att undvika konflikt samtidigt som den är nyfiken nog att vilja ta reda på vad faran består i. Ridgebacken arbetar med flykt och reträtt samtidigt som den tar till hotbeteenden mer för att skrämma faran på flykten.

Ganska många av våra ridgebacks har tagit tid på sig att avreagera om de blivit rädda, något som brukar betecknas som låg dådkraft (mod). Det är det något att beakta då det är viktigt för hundens välbefinnande att den kan avreagera då den konstaterat att faran visade sig vara ofarlig. De allra flesta individerna är dock mentalt stabila hundar som inte förivrar sig eller går upp i överdriven stress. Vakthundsegenskaperna kräver uppfostran för att hundens "larmande" inte skall skrämma människor men inget tyder på att ridgebacken har egenskaper som gör den till en extremt farlig hund - tvärtom.

 Det vi också har sett är ca 11 % skotträdsla vilket man kan fråga sig om det kan ses som önskvärt på en jakthundsras. Debatt om detta vore önskvärt. Genom omfattande undersökningar vet man att skotträdsla och skrammelrädsla är två arvbara egenskaper och att det inte är så svårt att komma till bukt med detta rent avelsmässigt.

Man skall ha i åtanke att ovanstående diagram inte kan ses som en absolut mentalprofil över rasen då underlaget inte är statistiskt riktigt genomfört. Det material vi idag har visar inte hundar från alla släktlinjer utan bygger på frivilligt deltagande. Dessutom är materialet litet med tanke på att det registreras in ca 300 ridgebacks per år. Önskvärt vore om fler mentalbeskrev sina ridgebacks för att kunna ge en mer rättvis bild av rasen.